ivf.blogg.se

Känns dock fortfarande väldigt abstrakt, trots att den ger sig till känna varje dag. 

Har fått börja använda amningskupor nu. Brösten är verkligen inte vad dem var, och det är väl lika bra att vänja sig vid det...

Annars mår jag väldigt bra! Tycker att det har blivit bättre med foglossningen. Jag börjar till och med tvivla på att det är det som är problemet. Bara värk i ena höften och ena skinkan. 

Är nöjd så länge det inte blir värre, ska ta upp det på mvc nästan gång jag ska dit (i mars). 

Problemet är bara att första barnet fortfarande kommer in till oss på nätterna. Inte ofta, men det händer. 

Och det hade ju varit mysigt att sova allihop tillsammans om det inte vore för första barnets vassa små fötter och viftande små armar. Man kan kalla honom vispen. . . 

Såg på Facebook att en kompis sålde sin spjälsäng, en sådan som man kan ta bort ena sidan på och ställa intill den stora sängen. Samsovning men ändå bredvid. Perfekt! 

Sagt och gjort så hämtade vi den, kom hem och insåg att det är exakt en likadan som vi reda har. Exakt. Bara annan färg. 

Klart man kan skruva bort ena långsidan på de flesta spjälsängen om man vara tänker till lite ;-). 

Så nu har vi två!

Men det gör inget, ena ger vi bort till en för mig kär person så båda kommer komma till användning! 

Någon som vill ha eller känner någon som vill ha? 

Skulle vara smidigast om dem kan hämtas (Gbg). 

Höll en föreläsning om ångest nu ikväll och drabbades lägligt av min för tillfället kallade "levaxinångest" när jag kom hem (hjärtklappning och sömnlöshet). 

Bebisen har börjat sparka!! Snackar inte om nåt "bubbel" utan det känns som om den gör kullerbyttor, den har buffat och haft sig flera gånger under dagen. Så fantastisk och tveklös känsla! Mer sånt! 

Lite osammanhängande inlägg kan tyckas, men det fyllde sin funktion. Gäsp och godnatt! 

Har förresten massa ägglossningstest att ge bort, men återkommer om det. Påminn mig annars! 

Allt såg utmärkt ut och bebisen viftade för fullt!

Är så lättad! 

Lilla livet!

Skräckblandad förtjusning i magen. Tänk om den inte lever? Tänk om det är något som är allvarligt fel?

Tänk om allt är som det ska?! 

Göteborg är vackert idag. Försöker njuta av färden, om mindre än en timma är det dags. 

Andas! 

Trodde jag kände bebisen sprattla för några veckor sedan, men det var nog inbildning för har inte känt något sedan dess. 

RUL på tisdag. Längtar efter att få se att det är en levande liten bebis därinne men är samtidigt nervös. Måtte allt vara som det ska!

Otroligt obehagligt att sova plant på mage som jag brukar göra. Kom på knepet att ha en kudde under ena sidan så vikten istället kom på höften och inte direkt på magen. Men bökigt! Skulle behöva en bred säng för mig själv vid varje lägesändring. Böka omkring med kuddar mitt i natten i en säng innehållande tre personer. Inte jättekul. 

Så jag bäddade åt mig i gästrummet. Bred säng men ensamt och tråkigt. För att kunna sova hyffsat i alla fall någon natt då och då... 

Nu är problemet löst. Kan sova på mage utan problem och utan obehagskänslor. Känner mig inte det minsta gravid på nätterna längre. 

Så snacka om vad svullna tarmar kan ställa till det. För det är min enda förklaring. 

Men en bredare säng behöver nog införskaffas. Jag vill samsova med bebisen och som vi har nu är det ett problem.

Häromdagen grät jag på jobbet, i lunchrummet. Min chef frågade hur läget va... 

Så riktigt kasst i några dagar med yrsel (inte haft förut), illamående och sömnlöshet för att sedan bli hur bra som helst igen. Djupa dalar och höga toppar. 

Nu har jag haft två kanonbra dagar igen då allt känts härligt. Hoppas det håller i sig! 

Känner att det är kul att testa på att vara gravid, att få den erfarenheten. Men föredrar verkligen att vara så kallad "medförälder", som står bredvid, hejar på utan krämporna. 

Vet att det kan sticka i ögonen på dem som inget heller vill än att få vara gravida. 

Men för mig är endast barnet målet, inte graviditeten i sig.